Många människor som idag är aktiva inom sporten kan spåra sitt intresse för körsporten tillbaka till Henrys prisvinnande om det unga stoet och den unga pojken. Nu, nästan 50 år efter att den skrivits, är “Born To Tross” an klassiker som tilltalar både vuxna och ungdomar.

Två år efter att hon vunnit Hambletonian travade Rosalind 1.56 ¾ på en mile mot klockan vilket gjorde henne drottning av alla travande ston i nästan 40 år.

För att vara så känd när hon levde är hon nästan bortglömd idag efter sin död. Många ston har travat fortare än vad hon gjorde och som avelsston vart hon inte särskilt robust. Men på dagen 60 år efter hennes rekordtid kom Rosalinds historia åter till liv till viss del, p.g.a. att hon var mor i 6 sex raka led till 1998 års Hambletonian Oaksvinnaren Fern.

Stamtavla
Rosalind kom från Scotlands andra kull föl, en kraftig tävlingshäst som mellan varven hade problem med travet. Han tålde helt enkelt inte stänk. Efter att han kommit tvåa efter Spencer i Hambletonians första heat 1928 galopperade Scotland bort sig i det andra. Han tävlade inte igen förrän året därpå, 5 år gammal, och kom då med på rekordlistan med 1.59 ¼.

Rosalinds mor, Alma Lee, var linjeavlad på Guy Axworthy, den regerande travmonarken som dog samma år som Rosalind föddes. Alma Lee var en dotter till Lee Axworthy, en sonson till Guy Axworthy, och hennes mor var Jane Revere, en dotter till Guy Axworthy. Detta gav Alma Lee en 3x2 korsning till Guy Axworthy.

Rosalinds mormors mor var Volga, ett vackert fuxsto som var den totala motsatsen till sin inte helt vackra bror Peter Volo. Trots den ojämna traven förlorade Volga andlig en tävling utan tog hem varje start som hon gjorde.

Tidigare i år besökte jag Ben F. White III, kallad “Benny” av sina vänner inom sporten. Han spenderar sina vintrar i Orlando där han tränar på Ben White Raceway, den kända gård döpt efter hans farfar.

Oljemålningar av Rosalind, Lee Axworthy och hans son Lee Worthy hänger på väggarna i Whites hem. White har även hittat ett gammalt foto av sin farfar där han sitter bakom Rosalind sen på 1920-talet.

“Det togs under träning inne i Orlando där Orlando Magic idag spelar baket.” sa han.

Whalebone och whipcord

Rosalind var den rätta medicinen för att hjälpa Gib White från hans tuberkulos. Hon var en dominant unghäst född 1935. Under Ben Whites ledning vann hon 12 av 20 starter då hon tävlade sin väg genom Ohio, New Hampshire, New York, Indiana och Kentucky, hon stannade även till och vann i Toronto.

Det verkade inte som om någonting skulle kunna stoppa stoet året därpå, men på kvällen för Hambletonian förlorade hon ett par heat till stallkamraten Ed Laster vilket höjde förväntningarna inför det stora loppet.

Ben Whites störste hästägare, tobakskungen W. N. Reynolds, ägde Ed Lasater och Recovery som båda startade i Hambo. I en rörande gest lät sportmannen Reynolds från North Carolina White köra Gibs sto och hittade andra kuskar till sina hästar.

Rosalind gick utvändigt först men när hon sedan tagit över ledningen var Hambletonian inte längre någon tävling.

“Rosalind verkade inspirerad, och seglade självsäkert i täten, utan problem.” Rapporterade “The Harness Horse”-tidningen, och märkte vinnaren till ett whalbone and whipcord-sto.

Rosalind utklassade sina rivaler i den grad att hennes starter denna säsong aldrig hotades av förlust. I Kentucky Futurity sa en reporter att hon “ praktiskt taget lekte med alla som ansträngde sig att slå henne.”

Allting ändrades för Rosalind när hon var fyra år 1937. Festen var över.

På den tiden var hästkarlarna ovilliga att tävla sina bästa fyraåringar mor de rutinerade äldre hästarna, men det var så få hästar i elitklasserna så distanshandikapp användes för att jämna ut tävlingarna resultat. ( Kom ihåg att detta var innan startbilens tid.)

Rosalind startade inte igen förrän i augusti 1937 då hon vann ett handikapplopp på fyra heats efter att ha galopperat bort sig och förlorat de två första två heaten.

På New York State Fair i Syracuse gavs hon ett handikapp på 72 meter medan andra topptravare startade med bara 36 meters tillägg i ett lopp på 1 ½ mile. Rosalind lyckades ändå vinna.

Den hösten, på Lexington, vann Rosalind alla tre heat i Transylvania, ett av de mest bevakade klassikerna inom sporten. Hon vann på 1.59 ¼ i finalen vilket var det snabbaste som något fyraårigt sto travat.

1938 hade Rosalind startat 53 gånger i sitt liv och vunnit 39 av dessa. Men under 1938 startade Rosalind 10 gånger och kom tvåa varje gång. Varför? Hon gick mot Greyhound och kunde helt enkelt inte vinna över honom. Självklart var det ingen annan som kunde slå Greyhound heller, så Rosalind följde honom i hasorna lopp efter lopp.

I slutet av sommaren ansåg White att hon skulle ha bättre tur i att vinna över klockan, än att slå Greyhound så han startade henne i ett lopp mot klockan på New York State Fair.

Hon svarade med att gå 1.57 ¼ vilket gjorde henne till det snabbaste travstoet i rasens historia. Hennes rekord sänkte 16åriga Neddas rekord med en hel sekund.

Men White trodde att Rosalind kunde göra ännu bättre ifrån sig så den hösten startade han henne i tre lopp mot klockan i den minnesvärda Lexingtonmötet. Den 26 september gick Rosalind bara 1.58 ¼, men tre dagar senare gick hon samma bana och sänkte sitt gamla rekord till 1.57.

Den 3 oktober travade hon ofattbara 1.56 ¾ och tog stonas rekord det de aldrig förut varit och aldrig igen skulle komma förrän under mitten av 1970-talet.

Att man körde tvåspann i tävlingar var n stor del av körsporten, men det hade börjat att ogillas i början av 1900-talet. Hästkarlar och publik blev mäkta förvånade när Greyhound och Rosalind visade sig på banan tillsammans med kusken Sep Palin 1939 på New York State Fair.

De skulle försöka slå teamrekordet på 2.031/4 som hade stått sig i 27 år. Var för sig hade de en ofattbar speed, men skulle de nu tillsammans kunna utföra denna uppgift? Skulle de inte känna sig obekväma? Skulle Palin klara av att kontrollera dem?

“Vilken syn det var, en syn du skulle minnas i resten ditt liv.” rapporterade “The Harness Horse”. “Ingenting liknande hade setts förr. Två champions av olikhet men av vänskapligt ägarskap hade parats ihop för att slå det gamla men svårslagna rekordet.”

Tiden för första halvan av loppet var 1.01 ½ och ännu hade de knappt börjat trava. De gick en trefjärdedelar på 29 sekunder.

Nu kom upploppet. Palin satt utan att röra sig. De visste vad de skulle göra. Dessa champions var födda med sin vilja att vinna. De travade praktiskt taget ett hål i vinden och kämpade, och publiken skrek då de avslutade mileen på 1.59.

Uppvisningen kallades “mer fantasktisk än någon annan prestation som någonsin hänt på travbana.”.

Körsportshistorikern John Hervey skrev att Greyhound och Rosalinds mile slutförde ett treenigheten av de tre stora uppvisningarna i sportens historia. Den första var när Lou Dillon gick 2.00, den andra kom när Greyhound blev den första att gå 2.00 på en halvmilesbana.

Hervey visade tvivel på att valacken och stoet någonsin skulle kunna sänka sitt rekord, men inte ens en vecka senare selades de för på Indiana State Fair.

De travade “som om de var skolade i vagnen under många tillfällen” skrev “The Harness Horse. Publiken jublade åt deras fart då de travade den sista halvan med “mekanisk precision” på 57 ¾ för att avsluta på 1.58 ¼.

“Många hästkarlar som inte är lättimponerade av snabbhet erkände mer än gärna att detta hade gett dem sådan spänning att de aldrig hade varit med om något liknande.” Berättade “The Harness Horse.

Det var kändisskap, men absolut inge pengar att tjäna på sådana uppvisningar, och det verkade inte vara någon större mening med att fortsätta att träna Rosalind. Tyskland hade invaderat Polen två dagar innan teamets rekord på Indianapolis. Ett krig rasade i Europa och travets framtid verkade blek.

Så Rosalinds sagokarriär slutade. Det verkade som att hon skulle så leva lycklig i alla sina dagar och få föda upp en stor familj. Ödet ville annat.